Jag har, för säkert första gången i mitt liv, lyckats ådra mig en idrottsskada. Tydligen så skadade jag ett muskelfäste i knät när jag freakade runt på gymmet så nu halv-haltar jag sen en vecka. Det är inte outhärdligt, men det är mindre pleasent att pulsa i snö i minusgrader då knät liksom stelnar halvböjt.

"Hur länge ska det vara såhär EGENTLIGEN?" klagade jag till M. Han förklarade hur länge vältränade idrottstjärnor är skadade. Och tittade på mig och sa att det kanske skulle ta ytterligare lite tid för vanliga dödliga.


Men, motivationen är på topp så jag trasslar iväg till gymmet ändå. Jag har nämligen upptäckt att min kropp är väldigt lättonad och att resultaten kommer snabbt. Så nu står jag nere i hantelhörnan och flexar framför spegeln med de stora pojkarna och känner mig häftig.

Eller vadå känner.

Jag är häftig.