Jag är lite knäckt. Som vanligt när jag hittar något som jag tycker är kul så går jag helt upp i det. En smula maniskt, jag vet. Men nu har har jag visst överansträngt min armbåge så nu får jag inte virka på flera dagar. Virkarmbåge. Go figure.

Vad göra?

Jag har ju tidigare visat min dinosaurie. Han fick för ett tag sen sällskap av en minst lika häftig krokodil.



De blir säkert vänner till slut.

I övrigt har jag mycket spännande i virkväg som jag håller på med, men det mesta är hemlisar som ska bli julklappar, så de lär inte synas på bloggen under den närmaste tiden, tyvärr.

Men vid sidan av mina leksaker så har jag ett seriöst projekt också. Vuxenvirkning kallar jag det. (Ja, för man kan ju inte virka amigurumis hela livet. Eller jo, det kan man ju faktiskt...)

Men hur som, en pläd ska det bli:



Mönstret bygger på stolpar som man ömsom ökar och ömsom minskar. Jag hittade beskrivningen hos Stickig.
Men den ursprungliga idén fick jag när jag tittade på Mississippi brinner för ett tag sedan. I bakgrunden hos en bad guy skymtade en filt i skön 40-talsstil. Men min har lite mjukare vändningar och glada färger som passar mitt vardagsrum.



Jag har gjort den rejält bred så den kommer säkert ta ett tag att färdigställa dock. Några år eller så.

Det verkar på fejjanuppdateringarna som flödar att det är dags att adventstöka lite. Jag vet inte hur det kommer att gå faktiskt. Förra året hittade jag ju aldrig min julstjärna, men upptäckte istället att mina påskkycklingar bodde i den lådan. Jag vet ju dessutom att jag har en ljusstake någonstans och mina änglar minns jag att jag la undan på något bra ställe och tänkte "det här stället kommer jag absolut att komma ihåg". Eh.

Min andra hälft tyckte att jag åtminstone kunde ta bort påskpyntet. Folk är ju så konventionella. Själv har jag inte haft hjärta att packa ner dem igen.

Och hittar jag inte julpyntet så får jag väl pimpa kycklingarna med virkade tomteluvor istället.

Jag gillar vintern, åtminstone innan jul. (Sådär i mars kan ju vintern om det fortfarande är kvar vara rent av provocerande.) Jag lider inte speciellt av de korta dagarna heller. Det är ju trist att inte kunna ha de riktigt höga mockaklackarna ute, men det kan jag leva med.

Det är till och med okej att gå ut, men mest för att det är skönt att gå in igen.

Och går jag ut så är jag i alla fall varm, inslagen i mitt londonfynd.

Det har varit lite tyst här och det beror mest på att jag skriver min grunduppsats. Sida upp och sida ner. 15-20 sidor får den vara när den är klar. Jag har hittills skrivit 16, och allt detta bara om en liten monolog. Ändå undrar jag om jag kommer att få plats med allt jag vill säga.

Fast just nu hör jag bara yadayadyada i huvudet.

London stod kvar i år också. Helt fantastiskt underbart.

Kameran stannade hemma så jag har inte så mycket bildbevis att bjuda på. Eller, det skulle jag inte ha haft ändå. Trots, eller kanske därför att, jag är barn till ett par fotografer så tycker jag inte att det är så kul att fota. Man hinner ju inte med att ha semester om man ska ta bilder på allt hela tiden. Jag kommer dessutom ihåg min resor rätt bra ändå.

Men en bild blev det faktiskt innan batteriet på phonen blev dåligt, så den tänkte jag dela med mig av.



Så, tänker ni, vadan detta? Den enda bilden och det är bara en himla massa löv? Det kan man ju tro vid en första anblick, men titta noga en gång till.



Japp, som ni säkert redan har listat ut så föreställer bilden faktiskt en ekorre. Jag är övertygad om att min far läser detta och är stolt som en tupp över mina fotoskills.

Eller inte.