Igår satt jag och min absoluta favorithund på päronens trappa och bara njöt av den ännu värmande septembersolen. Efter en stund insåg jag att en spindel hade börjat spinna ett nät mellan min näsa och min ena arm.

Det kan man kalla lugn.




Jag slås gång på gång hur mycket trevligare jag tycker att det är med djur än med människor.

Jag ska nog bli hund-/fågeltant när jag blir stor.