Som ni vet så älskar jag att pyssla; sy, sticka, virka, rita, måla och sånt där. Men tyvärr har syeriet fått stå tillbaka en del de senaste åren, även om det trots allt blev ett par kjolar efter eget mönster förra året. En anledning till att det inte har känts lika kul är att symaskinen som jag har haft var en total katastrof. Jag ville på riktigt gråta varje gång jag skulle trä den och börja sy, tråden lossnade lite hur som och trådspänningen stämde aldrig.

Så nu fick det vara nog, tänkte jag, och investerade i ett stycke svensk industrihistoria istället. En nyrenoverad Husqvarna Automatic från 1959. Välskötta gamla symaskiner är i princip alltid bättre än moderna varianter, särskiltom moderniteten är billig. Det här däremot är riktiga, rustika prylar, så den väger ju som en mindre elefant. Ingen plast här inte. Sen är det ju inte ett minus att jag tilltalas grymt mycket av estetiken. Den är som en mintgrön godis som man bara vill äta upp.



Den levereras givetvis med tillhörande originalväska och bruksanvisning, med den obligatoriska mönsternyckeln:





I en söt liten ask bor alla tillbehören:



Och när den inte används får den stå och se ut som en tjusig resväska i ett hörn:





Jag har ännu inte fått tillfälle att provsy den, så det ser jag fram emot. Men just nu kan jag inte annat än att se på den och sucka förnöjt.

Det här är helt enkelt inte något som man får om man köper en ny maskin.

I lördags när jag vaknade kändes det mesta rätt meningslöst. Inte av någon särskild anledning; bara i allmänhet, vilket förvisso är illa nog. Men lite senare på dagen fick jag till min stora glädje blommor av bästaste. Det är lustigt att en så liten detalj kan göra skillnad.

Helt plötsligt fick jag vårkänslor i kroppen.



Tulpanerna trängs i ständiga aalto-vasen, som samsas med mitt fatloppisfynd, en lockskål i samma serie som jag snubblade över för en billig penning, samt ljusstakar och virkade dukar som jag har fått äran att ärva.

I helgen blev det tvårätters, det är inte fel. Jag hittade ett synnerligen smarrigt recept på stekta bananer med glass och kokoskolasås på alltommat.se. Drool. Gillar man friterade bananer gillar man med största sannolikhet det här:

Kokoskolasås:

2 dl kokosmjölk med minst 15 % fett
0,5 dl ljus sirap
0,5 dl socker

Blanda ihop ingredienserna och koka upp. Koka häftigt i ca en kvart tills såsen tjocknat.

Stekta bananer:

3 bananer
1 msk smör
1 msk farinsocker
1 nypa chili
1 tsk ingefära
1 lime

Skär bananen i bitar och stek i smöret. Krydda med farinsocker, chili, ingefära och limejuice.

Servera bananerna och såsen med en god vaniljglass. Strö över lite kokos som dekoration.


Mumma!

Jag har svårt att förstå var min vecka tog vägen. Det var ju nyss måndag?

Hallå?

I helgen lyckades jag skada mig två gånger. Först druttade jag omkull på en hal isfläck när jag promenerade Isa, benen åkte iväg åt alla möjliga håll och det blev en ganska sorglig pose samt ett lila-blått knä av det hela. Lite senare lyckades jag skada min vänstra stortå då jag öppnade dörren till trappuppgången i affekt; samtidigt satte jag fram ena foten som då hamnar under dörren där det verkligen inte ska få plats en skoklädd fot. (Jag vet vad ni tänker, det där med motorik är verkligen inte min grej.)

Hur som, min tå har fått ett nytt utseende så jag tänkte lägga ut en bild på den. Men sen slog det mig att det kanske är äckligt, det ser ju samtidigt ut lite som att jag har fått en släng av kallbrand. Hur grafisk får man vara i sin blogg egentligen? Jag har ju tillräckligt med klanterier och skador för att fylla en ny kategori, men frågan är om det skulle uppskattas av mina läsare.

Hm.

Idag tänkte jag ta tag i mig själv och städa undan efter målningen av hallen. Jag borde givetvis bjuda på lite före- och efterbilder men det får nog vänta tills det är mer fixat. Det blev lite halvsent igår och att jag är tröttare än tröttast. Men det löser sig.

Förövrigt har jag blivit bönhörd. Imorgon hälsar bästa fisen på hemma hos mig. Ja, tillsammans med sina människor förstås.

Älskade, älskade plutthund.

Ikväll skulle jag offra en arm för en Isa-puss.

Det börjar bli riktigt fint hemma i min hall. Eller alltså; det har potential att bli fint, i alla fall. När jag får göra färdigt och får till detaljerna. Och sen är det ju det tråkiga med fixerier; man måste städa efter sig. Så det vore förträffligt om någon vänlig själ kunde komma och bara snygga till lite så jag slipper snubbla på rollers och tråg när jag kommer hem från jobbet. Så sköter jag det roliga piffet efteråt. Ni vet, lägger ut mattor och ställer upp vaser. Okej?

Snälla..?

Jag blir sällan väderpåverkad men idag känns det ju rent ut sagt bedrövligt. Det blir inte bättre av en massa saker som jag måste lösa den här veckan. Blä.

Helst skulle jag vilja krypa in under täcket och inte komma fram förrän i mars.

Men det gör jag inte, jag renoverar min hall istället.

Efter ett år av hård budget så har jag bestämt mig för att unna mig lite saker. Så nu väntar jag på lite skojiga paket och ett spännande telefonsamtal. Då blir det prylblogg på allvar ett tag. Then back to budget.

Förövrigt är jag riktigt sugen på att pyssla. Och på tal om investeringar så måste jag verkligen skaffa photoshop igen. Jag mår dåligt av att inte kunna redigera bilder.

Återkommer.

Häromdagen skjutsade mina päron hem mig till Linköping och vi passade på att stanna till på en loppis. (Pappa tjatade så mycket och till slut gav jag och mamma med oss... Typ.)

Detta mycket trevliga fynd gjorde jag för en guldpeng; ett stooort fat i samma serie som några assietter som jag har fått av min mormor, och som hon och morfar i sin tur fick som bröllopsgåva på 50-talet. Serien är från glasbruket Lindshammar och designern heter Gunnar Ander. Hålet skvallrar om att det säkert har varit ett kakfat, men med ett tårtpapper på är det ju ingen som tänker på det.




Ett annat skojigt fynd jag har gjort är 100 yards av pastellgult dekorationsband från 50-60-talet. Exakt vad jag ska använda det till vet jag inte ännu, men jag känner på mig att det kommer bli något storslaget.

Woho! Imorgon 2200 börjar fjärde säsongen av Mad Men. Tv-våren är räddad!

För ett tag sen så roade jag mig med att Madmena mig själv. Resultatet ser ni nedan, het date med Don Draper. Stön.

Vad i... Virkförbud, igen! Jag måste ha världens sämsta pysselarm. Okej, jag kanske började smygvirka lite innan den egentligen var helt bra förra gången, men jag hade ju en massa julklappar att bli klar med. Och för att inte tala om min filt, som börjar arta sig. Det borde ju armen tåla, kan man tycka. Skräp!

När jag nu inte fick pyssla hade jag tänkt vara lite seriös under min julledighet och verkligen ta tag i mig själv och läsa ut Brott och straff. Olyckligtvis tappade jag bort boken. Eh.

Det var ju verkligen... tråkigt.