Det är något oemotståndligt över gamla smycken. De är liksom inte så ängsliga, och ber inte om ursäkt för sig. De hojtar snarare "Här är jag, titta på mig!" och bara blingar på. Det är kanske det som tilltalar mig mest med mina gamla pryttlar.

Det är mycket av allt och inga kompromisser.



Fast asken just det här setet bor i är mer modest, med fläckar och blessyrer. Patina, skulle man kunna kalla det.