Igår festade vi till det i en härlig hej-så-länge-öl. Lovely.

Undertecknad tog det lugnast, kände mig lite halvsjuk. Men det var fint att se att mina härliga kollegiala vänner engagerade sig så pass som de gjorde.

Vi avrundande kvällen på De Klomp, där vi provade öl. Veteölen var för övrigt ingen hit.


Idag har jag ägnat mig åt att räkna trokéer och daktyler och funderat över våra antika vänners förehavanden på ön Lesbos.

Lite helg på det då.

Jag tycker att varje årstid har sin charm och jag skulle faktiskt inte kalla mig för sommarmänniska; en ganska överskattad årstid enligt mig, då jag ständigt är myggbiten, svettig och täppt i näsan. Nej, höst och vår är det bästa. När löven faller av och växer tillbaka.

Vinter kan jag tycka är rätt kul, alla fall om man råkar bo i närheten av en vettig pulkabacke. Idag när jag gick hem från jobbet i halv snöstorm var det inte kul. Speciellt inte med knäont och en värdelös halsduk som snarare samlade upp snön under min haka än skyddade den. Jag har fått mer än min beskärda del snö i vinter, på alla sätt och vis.

Men å andra sidan så är det inte fel att ha en ursäkt att skvalpa runt i badkaret med hälsovådligt varmt vatten. 46° - jatack.


Så det är dit jag nu beger mig med några buntar litteratur som ska läsas inför morgondagens föreläsning.

Jag har, för säkert första gången i mitt liv, lyckats ådra mig en idrottsskada. Tydligen så skadade jag ett muskelfäste i knät när jag freakade runt på gymmet så nu halv-haltar jag sen en vecka. Det är inte outhärdligt, men det är mindre pleasent att pulsa i snö i minusgrader då knät liksom stelnar halvböjt.

"Hur länge ska det vara såhär EGENTLIGEN?" klagade jag till M. Han förklarade hur länge vältränade idrottstjärnor är skadade. Och tittade på mig och sa att det kanske skulle ta ytterligare lite tid för vanliga dödliga.


Men, motivationen är på topp så jag trasslar iväg till gymmet ändå. Jag har nämligen upptäckt att min kropp är väldigt lättonad och att resultaten kommer snabbt. Så nu står jag nere i hantelhörnan och flexar framför spegeln med de stora pojkarna och känner mig häftig.

Eller vadå känner.

Jag är häftig.

I vanlig ordning så är jag inne i en period när jag tappar hud på fötterna.

Vad jag kan minnas så har det alltid varit såhär; rätt som det är så antar mina fotdynor utseendet av en världskarta och sedan trillar skinnet stillsamt av utan några större pådrag.

När jag var liten och var på BVC så påstod de att jag hade mul- och klövsjukan. Det lurar man inte i småbarnsföräldrar längre, men det är ju en smått roande tanke.

Det kanske är jag som är smitthärden i Europa?

Har jag berättat för er hur mycket jag älskar böcker? Tyngden, doften, känslan när man öppnar ett oläst band?

Eller på sommaren; när turen till bokhandeln resulterar i tvåsiffrigt antal pocketböcker som får följa med vart jag än går?

Hur tillfredställande det är att uppleva en välskriven bok där orden tycks rinna fram, och fascinationen jag känner för hur berättelser byggs upp, kulminerar och knyts ihop?

Förstå då hur inspirerande det känns att få ägna sig åt böcker på heltid i fem månader.



Det här ska firas, mina vänner.

Idag har har spotify gått varm. Jag har hittat tillbaka till gamla klassiker.

Idag har jag en sjuk huvudvärk, sjuk träningsvärk och surfar alla sjuka möjligheter jag har. Det känns så inspirerande att det i princip bara är mina egna önskemål som sätter gränser.

Det avrundar vi med en plopp som jag har fått från världens bästa.

Idag är första riktiga arbetsdagen, även om jag var inne och fnulade en del tidigare i veckan.

Det kändes i benen när jag rullade ur sängen kvart i åtta, med andra ord alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man vill se det. Fåglarna vägrade vakna. Mina ögon vägrade vara öppna. Jag längtade tillbaka till en förträfflig jul och ett lovely nyår, med underbara människor.

Och gåsen såklart.

Nu har jag väckt bloggen igen, i alla fall tillfälligt. Det är fint att ni engagerar er, kära läsare.

Idag har varit en walk down memory lane. Det började med att jag skulle visa M en gammal granne i en skolkatalog. Men eftersom M inte kan bete sig så sprang han iväg och låste in sig på toan med katalogerna och skrattade åt hur jag har sett ut. Jag tycker att han har sett roligare ut än vad jag har gjort, men okej. Jag bjuder på den.

Lite senare hittade jag mina gamla konstverk. Jag ritade och målade mycket förut, men de senaste åren har jag inte haft tid. Jag saknar det ibland.




Den här teckningen gjorde jag när jag var 15 har jag för mig.


Suck. Så många intressen, så få timmar per dygn.