Nu blir det paus ett par dagar. Take care.

Tänk så mycket kunskap som går förlorad, mest för att ingen tänker på det just då. Oftast är det sådant som människor tar för självklart, och som därför inte bevaras.

Storslagenhet i all ära, men jag gillar också att samla på det där vardagliga. Som denna förträffliga inredningsbok från 1947. Den är handfast, praktisk och folklig. Med pekfingret i högsta hugg beskrivs vilka möbler som är lämpliga, hur lägenheter inreds utifrån planlösning och antal rum, och givetvis ges exempel på hur man INTE gör.

För att vara tydlig liksom.

Ett underskattat loppisfynd är knappar. Billigt, skojigt och vackert. De kan mycket väl ligga framme och se trevliga ut, och de håller dessutom längre än vad snittblommor gör.

Som sagt, jag vet inte vad jag gjorde innan Onepiece. Perfekt att städa i, dessutom.

Tur att våren kom tidigt till mitt vardagsrum i alla fall.

Usch vad jag är trött hela tiden. Damn you, vårtrötthet! Det blir ju knappast bättre av att det har varit mycket att göra på jobbet.

Därav är det dåligt med handarbetande just nu. Framför allt pläden får mest ligga i sin korg och vänta på bättre tider.







Korgen fick jag av min snälla mamma i julklapp. Den är nyproducerad men passar utmärkt i stil med resterande inredning, tycker jag.

Idag har jag varit i Småland och hälsat på Totts nya ägare. Solen sken och jag fick till på köpet en ny kompis.



Förträffligt med andra ord.

Jag funderar på att ge mig på att odla physalis igen. Jag testade det för ett par år sedan och såg potential till något bra, men tyvärr var min dåvarande balkong lite för skuggig för att de små rackarna skulle hinna mogna innan det blev för kallt. Men nu har jag ju ett kanonläge, om bara vädret vill sig. Både gurka, tomat, solrosor och hirs har hittills trivts mycket bra på nuvarande balkongen, och även hallonen, även om de senare lockade tills sig hela Tannefors arsenal av bladlöss.

Men physalis får det nog bli i år faktiskt.



(Bild från Wikipedia.)

Morgongrötritualen torde ju bli lite roligare när man fiskar havregryn ur andra Kringlankakburken istället för direkt ur tråkpåsen.

En del saker är ju bra onödigt. Men ändå så nödvändigt liksom. Vem vill spritsa med hjälp av en simpel plastpåse när det finns såhär härliga alternativ?

Kombinationen av snö och värmande vårsol är inte helt fel om ni frågar mig. Jag och Fisen skuttade runt i päronens trädgård och lekte med ett vedträ så länge att mina skor började läcka in.





Men det var ju en utmärkt ursäkt för att slöa och soltorka på trappan.

I helgen har jag pysslat en del med min symaskin och då åker gammelmormors syskrin fram. I den bor, förutom nål och tråd, en massa bra-att-ha-grejer som jag har samlat på mig.

Som gusumknappar och hakar&hyskor.

Nu får mitt pekfinger bli friskt snart. Jag kan ju varken virka, scrolla med två fingrar eller köra pekfingervalsen, och alla dessa aktiviteter ägnar jag mig vanligtvis ganska ofta åt.

Kan hända är det i-landsproblem, men jag har väl för tusan rätt att gnälla lite i min egen blogg. Basta!

Idag har jag premiärsytt på min Automatic. Skamligt att det ska ta sådan tid innan jag kommer till skott. Men den fungerade hur som helst utmärkt när jag väl hade listat ut hur jag skulle ställa in den. Då matade den på med ett nöjt kluckande. Jag tror jag är kär.

Det var till och med nästan kul att laga en klänning och en kappa som legat och skräpat i lagningshögen hur länge som helst.

För en stackars djurälskande men mot pälsdjur överkänslig person är det en gudagåva när andra håller sig med djur som man kan klappa på och leka med tills dess att man blir snorig och det är dags att ta en dusch. Favoriten är ju givetvis föräldrarnas Isa, men annars fungerar vovven i vintagebutiken eller grannens jättekisse också bra.

Ibland följer en förtjusande söt liten kisse mig en bit på vägen när jag kommer och promenerar på väg hem. Då kan jag stjäla några klappar innan jag återgår till min annars ganska pälslösa tillvaro.

En lånekatt helt enkelt.



En suddig rosa kattnos strax innan phonen får en kattpuss.

I väntan på våren gror jag lite av fåglarnas frön i fönstret. När det har blivit lite lagom mycket grönt får den bo hos Knoll och Beyonce.

Det är skönt att inte göra något ibland. Jag låg rätt stilla och hade det bra hela förmiddagen. Förträffligt, som det ska vara en söndag. Ingen virkning har det blivit, men fördelen med det är att jag fick tillfälle att ägna mig lite åt mitt eftersatta stickprojekt. Min pekfingerskada sitter på det sådant sätt att stickning inte gör ont, som tur är.



Vem vet, jag kanske rent av blir klar med något, någongång.

Fråga mig inte hur det gick till, men när jag diskade hade plötsligt både ett vinglas och mitt finger gått sönder. Eftersom jag hanterar blod så bra så sprang jag runt och skrek ett tag utan att våga titta på skadans omfattning och hann under den tiden skvätta ner både golvet och min vita tvätt.

När jag hade lugnat ner mig så insgåg jag att jag nog som tur var inte var döende, även om det fortfarnade i skrivande stund gör rejält ont. Men som van klant har jag alltid uppmuntrande plåster hemma.



Trist bara att det var virkfingret som rök.

Ett synnerligen användbart tips i fråga om amugurumivirkning är att utgå från magic circle istället för att göra fasta maskor i en luftmaska. Det blir mycket bättre och jämnare.

Jag läste precis på Aftonbladet att 28 % av Sveriges kvinnor känner sig socialt hämmade av mens. Men nu ska tydligen tabut brytas.

Jag är ju efter som vanligt. Jag visste inte ens att det var ett tabu. Här har man gått runt i mer än ett decennium och inte haft vett att skämmas ens lite grann!

I perioder går det verkligen så snabbt att man inte ens hinner blinka. Idag är det 9e mars såg jag precis, hur gick det till? Smög tiden sig på när jag stirrade ner i en snöhög?

Isa ska lätt få en dylik apparat av mig. Så slipper jag få tennisarm av att kasta hennes bollar hela tiden.

I närheten av fiskarna bor en liten samling vaser som jag tycker mycket om.



Det är både loppisfynd och arvegods, och när de såg varandra blev det giftemål direkt. Förträffligt.

Min idé om matlagning för tillfället sträcker sig inte över att koka pasta i svårighetgrad. Om jag slipper så gör jag inte ens det.

Men det är lite tråkigt, jag är ju egentligen rätt bra på att laga mat. Och framför allt är jag en hejare på att äta den.

Så jag passade på att lösa in ett presentkort som jag fick i julklapp. Fem nummer av Allt om mat. Det kanske kan motivera mig en smula.

Igår fick mina blommor sig en omgång med saxen. Jag tänkte testa om mina höstglöd kan tänka sig att blomma en gång till med lite ny jord och schyst växtnäring.

Men när man klipper bort gängligheten så ryker ju ett par fullgoda blommor också. Vilket jag tycker är synd på så rara ärtor.

Så de fick bli små mininäckrosor i den eviga lockskålen.





Det gäller ju att ta tillvara på saker och ting.

Om man vill ha äkta glädje i stora mängder ska man umgås med Isa.



Jycke från sin allra bästa sida.

Trots att jag har flera pysselprojekt på gång så bestämde jag mig för att starta ännu ett idag, nämligen en virkad badanka. Hur förträffligt är det inte att kombinera ens favoritsaker till en.

Mitt gula garn var dock nästan slut så jag valde ett vitt restgarn i stället. Tyvärr visade det sig vara stört omöjligt att virka med. Noll följsamhet och en himla massa gnissel.

Men det kanske kan bli något ändå.

Idag hade jag läppstiftsfredag och därmed utgår inget straff denna vecka. Finnemang. Däremot töjs budget ivrigt av mina frekventa gymövningar. För varje träningstillfälle får jag nämligen lite cash av mig själv att göra något kul av, som belöning. Det är ju bra att det funkar, men jag hade samtidigt inte riktigt räknat med att jag skulle träna så ofta ändå.

Jag blir ju ruinerad!

Det börjar bli dags att fundera över årets odlingar, både på balkongen och i köksfönstret.

Undrar om jag kan toppa förra årets basilika?

Jag var så trött igår när jag snubblade hem efter virkklubben att jag däckade direkt. Det var förvisso en rätt skön avslutning på en bra kväll med bästa brudarna, gott tilltugg och givetvis min evighetspläd.



Mormorsrutan har Cissi gjort.

Det är något oemotståndligt över gamla smycken. De är liksom inte så ängsliga, och ber inte om ursäkt för sig. De hojtar snarare "Här är jag, titta på mig!" och bara blingar på. Det är kanske det som tilltalar mig mest med mina gamla pryttlar.

Det är mycket av allt och inga kompromisser.



Fast asken just det här setet bor i är mer modest, med fläckar och blessyrer. Patina, skulle man kunna kalla det.

Det är ju skönt att inte behöva oroa sig för att håret ska ha blivit platt under natten.