Bloggen har inte varit prio ett på sistone. Jag har fått en nytt intresse som har gjort mig beroende. Det tänkte jag berätta mer om i morgon. Sen ställer ju parallella kurser i skolan plus en något oförutsägbar arbetsbörda på jobbet till den en del också när det gäller hur mycket disponibel energi som man har kvar efter alla måsten.

Nu ligger jag mest och är trött och lyssnar på när grannen ropar efter sin katt. Kissen hon avser kan vara världens absolut raraste lilla fjant. Han står och väntar utanför min dörr ibland och vill bli klappad och skuttar gärna upp i famnen. En gång stod jag och höll honom när hans matte kom ut. Det kändes lite pinsamt. "Öh, här är din katt." "Jaha, tack," svarade hon. Efter det sågs jag och kissen bara mer i hemlighet, utanför garaget. Eller ja, förutom en morgon när han följde efter mig in när jag hade varit i tvättstugan. "Titta vad som följde mig hem!" hojtade jag till min bättre hälft. (Det var ju sant också. Typ.) "För i helvete Nea, lämna tillbaka katten!" skällde han. Han är så vuxen av sig sådär.

Men nu ska min favvo-kisse flytta. Det känns lite ledset. Han är ju sorgligt nog det närmaste en egen katt jag har kommit sen jag blev allergisk.