Hoppsan. Det kan ha råkat bli en till 50-talsklänning. Den är helt fantastisk med ett mönster i grönt, lila och vitt, och med intressanta detaljer i form av draperingar och blomman som ger den ett assymetriskt utseende.

Det blir en sneakpeak idag så ska jag styra upp bättre bilder när ljus och tid tillåter.

Kan det inte bli vår snart så jag kan få börja använda lite roliga skor?

Jag kommer att bo i min urtjusiga trenchcoat matchat med höga klackar och vintageväskor i tantmodell.

Mitt badrum är toktrist med blå plastmattor och intetsägande vita möbler. Inte ens en enda kakelplatta att sätta dekor på. Men om nu badrummet är fult så finns det ändå inte så mycket att göra åt det i en hyresrätt och då kan man istället unna sig att vara lite infantil inredningsmässigt tycker jag. Jag frossar i badankor, givetvis.






Matta och duschdraperi kommer från Lagerhaus.

Det händer inte sällan att jag lyriskt släpar hem ett loppisfynd för att mötas av ett "hm" från mina nära och kära. Ett sådant fynd (ja, fynd i mina ögon då) är mina blåsfiskar. De har faktiskt blivit ganska utskällda genom åren, något oförtjänt om du frågar mig. De har flera gånger fått höra hur fula de är och till och med satt skräck i några av mina mindre modiga vänner.

Fast jag kan inte låta bli att älska dem. Fråga mig inte varför, det är bara så det är.

Givetvis har de hedersplats i en av mina bästa hyllor.

I helgen blev det en ny lampa på min lilla byrå i vardagsrummet. Lampfoten har en herrans massa år på nacken men blev nöjd med en ny hatt och lite ny el. Den påminner om en svamp tycker jag, och ger ett trevligt sken.

Häromsistens blev jag inspirerad och gick på jakt efter en vintageblåsa. Jag har tidigare samlat på sådana, och då synnerligen aktivt, men de senaste åren har det varit mindre av den varan. De ca 30 vintageklänningar som jag har i garderoben är dessutom en smula trånga, så jag bestämde mig för att investera i något nytt och mer komfortabelt.

Valet föll på en synnerligen bedårande klänning från England med full-circle skirt i två lager och tight draperat liv. Jag har dock inte kommit så långt att jag hittat självutlösaren på min kamera, så ni får hålla till godo med detaljerna tills vidare.



Nu ska jag bara hitta en lämplig fest att gå på.

Som ni vet så älskar jag att pyssla; sy, sticka, virka, rita, måla och sånt där. Men tyvärr har syeriet fått stå tillbaka en del de senaste åren, även om det trots allt blev ett par kjolar efter eget mönster förra året. En anledning till att det inte har känts lika kul är att symaskinen som jag har haft var en total katastrof. Jag ville på riktigt gråta varje gång jag skulle trä den och börja sy, tråden lossnade lite hur som och trådspänningen stämde aldrig.

Så nu fick det vara nog, tänkte jag, och investerade i ett stycke svensk industrihistoria istället. En nyrenoverad Husqvarna Automatic från 1959. Välskötta gamla symaskiner är i princip alltid bättre än moderna varianter, särskiltom moderniteten är billig. Det här däremot är riktiga, rustika prylar, så den väger ju som en mindre elefant. Ingen plast här inte. Sen är det ju inte ett minus att jag tilltalas grymt mycket av estetiken. Den är som en mintgrön godis som man bara vill äta upp.



Den levereras givetvis med tillhörande originalväska och bruksanvisning, med den obligatoriska mönsternyckeln:





I en söt liten ask bor alla tillbehören:



Och när den inte används får den stå och se ut som en tjusig resväska i ett hörn:





Jag har ännu inte fått tillfälle att provsy den, så det ser jag fram emot. Men just nu kan jag inte annat än att se på den och sucka förnöjt.

Det här är helt enkelt inte något som man får om man köper en ny maskin.

Häromdagen skjutsade mina päron hem mig till Linköping och vi passade på att stanna till på en loppis. (Pappa tjatade så mycket och till slut gav jag och mamma med oss... Typ.)

Detta mycket trevliga fynd gjorde jag för en guldpeng; ett stooort fat i samma serie som några assietter som jag har fått av min mormor, och som hon och morfar i sin tur fick som bröllopsgåva på 50-talet. Serien är från glasbruket Lindshammar och designern heter Gunnar Ander. Hålet skvallrar om att det säkert har varit ett kakfat, men med ett tårtpapper på är det ju ingen som tänker på det.




Ett annat skojigt fynd jag har gjort är 100 yards av pastellgult dekorationsband från 50-60-talet. Exakt vad jag ska använda det till vet jag inte ännu, men jag känner på mig att det kommer bli något storslaget.

I helgen var jag bilvakt åt J:s guldiga minibil. Jag passade på att tuffa runt i Östergötland och besökte bland annat mina päron. På vägen dit ligger ett par trevliga loppisar. Jag gillar loppisar. De vars bilar jag i vanliga fall åtnjuter ynnesten att få vara medpassagerare i gillar dock inte loppisar fullt så mycket, så jag brukar få titta på håll när bilen svischar förbi alla skojiga prylar. Men i helgen fick jag bestämma helt själv, glädjande nog.

Jag gick därifrån med denna trevliga bokpåse som jag fick loss för det facila priset 44 kr. Det var nämligen allt jag hade löst. För övrigt ett utmärkt prut-knep för er som inte har loppisvana.



Det är en salig blandning av Lagerlöf, Steinbeck, Hoffman, London, Moberg, Martinsson och några till. Fab.


Två böcker av mer artefakt-karaktär som jag har lagt vantarna på är dessa. Fantastiskt vackra präglade klotband med förgyllda detaljer. Vinterkvällar av Topelius från 1880 och Valda skrifter av Almqvist från 1874.






Skojigare än såhär blir det inte hörrni.