I fredags blev Dr Phil akut sjuk. Väl hos veterinären konstaterades det att hon hade inre blödningar och var riktigt dålig. Det är ju tyvärr ofta så med fåglar, de är mästare på att låtsas vara friska, och när sjukdomen väl upptäcks är det ofta försent.

Försent var det också, och det enda humana vara att låta lilla Phillan somna in. In i det sista hade hon sällskap av en hulkande och snorande matte. Fy vad hemskt det var. Jag höll henne efteråt, hon var fortfarande varm och ovant stilla. Det kändes som att tårarna aldrig skulle ta slut. Den stackars välvilliga veterinären klappade mig tafatt på axeln och sa att det var ett moget beslut. Jag fick en liten folder om en minneslund för husdjur som ligger utanför Rimforsa, där Phils aska ska spridas ut.

Man kan säga vad man vill om att det bara är ett djur, men det är det ändå aldrig. Det är en individ som är en del av ens liv, en liten fjant som man bryr sig om och som man lär känna. En liten fjant som satt i min hand och var varm och åt godis. En liten fjant som var både glupsk och klumpig, men rar ändå.

En liten fjant på tillfälligt besök i mitt liv.




Vi hade det i alla fall bra så länge det varade.