Igår tittade jag i kylskåpet och såg till min förskräckelse att ett paket mjölk sjöng på sista datumversen. Som vuxen, mogen och kanske framför allt som fattig så tänkte jag "Nej, såhär får det inte gå till. 9,50 i sjön, sällan. Jag måste ta rätt på mjölken, laga något av den!".

Det gjorde jag också. Oboy.

Massor. Asgott.

Härom nyss fick jag den strålande idén att städa hela badrummet med duschslangen. Det gick också strålande; åtminstone tills dess att det blev översvämning och min idé kändes lite mindre genomtänkt.

Det blir ju ofta så med mina idéer, tyvärr.

Jag gillar min säng för tillfället. Eller förresten; jag gillar alla typer av inrättningar eller anordningar som tillåter mig att ta en lur. Det kan vara lite vad som helst, bussar, bilar, soffor, stolar, bord.

Men vis av erfarenhet så kämpar jag emot. Håll dig vaken till kvällen Nea. Annars blir du bara överpigg när du ska sova och sitter uppe och läser halva natten och funderar istället. Och du är inte bra på att vända på dygnet. Kom igen, kämpa, håll dig vaken.

Så jag går runt och gäspar istället, konstant. Och när jag väl sover så liknar det mer medvetslöshet omfattande ett halvt dygn i taget. 13 timmars sömn är underskattat, även om jag efter någon vaken timme börjar gäspa igen.

Det är vädret, som mormor skulle säga. Eller kanske miljöombytet, tror Linda. Kan vara livet rätt och slätt, anser jag själv.


Nu ska jag gäspande fortsätta att ta mig igenom det litterära 1900-talet.

Grattis till körkortet älskade skitunge!

Nu kan du ju köra din äldsta syster när hon inte orkar gå till biblioteket.

Som ett led i min nya, lite lugnare tillvaro så har träningslusten fått komma till uttryck. Jag gillar att gymma, tydligen varje dag. Och jag gillar mig själv i tights, som jag tidigare nämnt.

Men idag är det vilodags, jag har nämligen ont överallt och till och med i muskler jag inte visste att jag hade. Istället tog jag en promenix till biblioteket efter dagens föreläsning för att låna på mig lite fördjupningslitteratur inför nästa analysuppgift.

Redan på väg till bibblan började mitt onda knä gnälla. Det var inte gladare efter någon timmes botanisering i hyllan G. Och efter några minuters pulsande på vägen hem med alldeles för många kilo böcker i packningen skrek det rakt ut. Svetten rann och jag började få ont i ryggen av att halta snett. Stövlarna läckte friskt och jag funderade starkt på att begå harakiri med ett band svensk litteraturhistoria, eller åtminstone parkera mig i en snödriva och hoppas på att bli överplogad. Sista biten pulsade jag mitt i vägen, halvsnubblande med nerhasad basker och våta strumpor, innan jag till slut, (och slut var jag), nådde min dörr.

Nu ska jag sjunka ner i badkaret och skicka massor med stärkande mentala fjärilar till min älskade M.

För det finns de som har det värre, tyvärr.

Igår festade vi till det i en härlig hej-så-länge-öl. Lovely.

Undertecknad tog det lugnast, kände mig lite halvsjuk. Men det var fint att se att mina härliga kollegiala vänner engagerade sig så pass som de gjorde.

Vi avrundande kvällen på De Klomp, där vi provade öl. Veteölen var för övrigt ingen hit.


Idag har jag ägnat mig åt att räkna trokéer och daktyler och funderat över våra antika vänners förehavanden på ön Lesbos.

Lite helg på det då.

Jag tycker att varje årstid har sin charm och jag skulle faktiskt inte kalla mig för sommarmänniska; en ganska överskattad årstid enligt mig, då jag ständigt är myggbiten, svettig och täppt i näsan. Nej, höst och vår är det bästa. När löven faller av och växer tillbaka.

Vinter kan jag tycka är rätt kul, alla fall om man råkar bo i närheten av en vettig pulkabacke. Idag när jag gick hem från jobbet i halv snöstorm var det inte kul. Speciellt inte med knäont och en värdelös halsduk som snarare samlade upp snön under min haka än skyddade den. Jag har fått mer än min beskärda del snö i vinter, på alla sätt och vis.

Men å andra sidan så är det inte fel att ha en ursäkt att skvalpa runt i badkaret med hälsovådligt varmt vatten. 46° - jatack.


Så det är dit jag nu beger mig med några buntar litteratur som ska läsas inför morgondagens föreläsning.

Jag har, för säkert första gången i mitt liv, lyckats ådra mig en idrottsskada. Tydligen så skadade jag ett muskelfäste i knät när jag freakade runt på gymmet så nu halv-haltar jag sen en vecka. Det är inte outhärdligt, men det är mindre pleasent att pulsa i snö i minusgrader då knät liksom stelnar halvböjt.

"Hur länge ska det vara såhär EGENTLIGEN?" klagade jag till M. Han förklarade hur länge vältränade idrottstjärnor är skadade. Och tittade på mig och sa att det kanske skulle ta ytterligare lite tid för vanliga dödliga.


Men, motivationen är på topp så jag trasslar iväg till gymmet ändå. Jag har nämligen upptäckt att min kropp är väldigt lättonad och att resultaten kommer snabbt. Så nu står jag nere i hantelhörnan och flexar framför spegeln med de stora pojkarna och känner mig häftig.

Eller vadå känner.

Jag är häftig.

I vanlig ordning så är jag inne i en period när jag tappar hud på fötterna.

Vad jag kan minnas så har det alltid varit såhär; rätt som det är så antar mina fotdynor utseendet av en världskarta och sedan trillar skinnet stillsamt av utan några större pådrag.

När jag var liten och var på BVC så påstod de att jag hade mul- och klövsjukan. Det lurar man inte i småbarnsföräldrar längre, men det är ju en smått roande tanke.

Det kanske är jag som är smitthärden i Europa?

Har jag berättat för er hur mycket jag älskar böcker? Tyngden, doften, känslan när man öppnar ett oläst band?

Eller på sommaren; när turen till bokhandeln resulterar i tvåsiffrigt antal pocketböcker som får följa med vart jag än går?

Hur tillfredställande det är att uppleva en välskriven bok där orden tycks rinna fram, och fascinationen jag känner för hur berättelser byggs upp, kulminerar och knyts ihop?

Förstå då hur inspirerande det känns att få ägna sig åt böcker på heltid i fem månader.



Det här ska firas, mina vänner.

Idag har har spotify gått varm. Jag har hittat tillbaka till gamla klassiker.

Idag har jag en sjuk huvudvärk, sjuk träningsvärk och surfar alla sjuka möjligheter jag har. Det känns så inspirerande att det i princip bara är mina egna önskemål som sätter gränser.

Det avrundar vi med en plopp som jag har fått från världens bästa.

Idag är första riktiga arbetsdagen, även om jag var inne och fnulade en del tidigare i veckan.

Det kändes i benen när jag rullade ur sängen kvart i åtta, med andra ord alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man vill se det. Fåglarna vägrade vakna. Mina ögon vägrade vara öppna. Jag längtade tillbaka till en förträfflig jul och ett lovely nyår, med underbara människor.

Och gåsen såklart.

Nu har jag väckt bloggen igen, i alla fall tillfälligt. Det är fint att ni engagerar er, kära läsare.

Idag har varit en walk down memory lane. Det började med att jag skulle visa M en gammal granne i en skolkatalog. Men eftersom M inte kan bete sig så sprang han iväg och låste in sig på toan med katalogerna och skrattade åt hur jag har sett ut. Jag tycker att han har sett roligare ut än vad jag har gjort, men okej. Jag bjuder på den.

Lite senare hittade jag mina gamla konstverk. Jag ritade och målade mycket förut, men de senaste åren har jag inte haft tid. Jag saknar det ibland.




Den här teckningen gjorde jag när jag var 15 har jag för mig.


Suck. Så många intressen, så få timmar per dygn.

I helgen gick jag igenom några lådor som jag har fått ärva av min mormors svärmor som gick bort i somras. Bland annat hittade jag några superfina väskor, en hatt, en kappa, några vaser, silverskedar och ett antal dukar.

Bland dukarna hittade jag dessa fina virkade underlägg.



50-talskopparna dealade jag till mig på en mystisk lagerlokalloppis i Helsingborg. Sked och virkat underlägg är från mormors svärmor och servisen som assietten tillhör är en brölloppsgåva som mina morföräldrar fick när de gifte sig -56.


Kafferep någon?

Nu hänger det vackra prismaänglar i mitt fönster.

Ett annat favoritfynd är smycken från 30-, 40- och 50-talet.

Det är billigt och finns ganska gott om, det gäller bara att nosa upp dem i fyndkorgarna.

Dessa hittade jag häromdagen. Lovely.

Igår svängde jag förbi en liten second hand-butik som ligger på min hemväg. Där såg jag ett gäng jättefina pastellgula tallrikar från 50-talet. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i 50-talsdesign. Hela mitt hem är ju i princip ett museum.

Gula tallrikar har jag kikat efter ett tag. Mina koppar som har mönster som går i solgult och marint, och min gustavsbergs eldorado pastell-samling behöver sällskap. Jag har tyvärr bara sex av mina nuvarande tallrikar, vita med ett marinblått mönster.

Och där var de. 12 stycken i en härligt kantig form, några med lite nagg. Bruksskick helt enkelt. Som det ska vara.

Och med en stor skylt: RESERVERAD.

Man kan ju chansa tänkte jag, och frågade snällt om butiksinnehavaren kunde tänka sig att ringa mig om de inte blev uthämtade, och det kunde hon.

De blev inte uthämtade. De bor hos mig nu.

Och nej, bilden gör dem inte rättvisa :) Just gula 50-talspastelltoner på porslin är så vackert.