Nu är det dags för veckans tredje roman, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. (Har hunnit klippa in Francoise Sagans Bonjour Tristesse också.) Den ska jag skriva tenta om, så det kan väl vara bra kanske.

Fast egentligen skulle jag vilja fortsätta virka på mina gula dinosaurie.

Idag läser jag en berömd bok, The Catcher in the Rye. Jag har inte känt för att gå ut och skjuta någon än, inte mer än vanligt i alla fall.

Somliga påstår ju att litteratur får folk att göra konstiga saker. Själv tror jag inte på konceptet att begå mord för att man har läst en bok.

Jag vaknade kvart över fyra i morse av att någon ryckte i dörren. Ja, inte min dörr, utan husets dörr. Jag sover lätt, så det är inte sådär speciellt svårt att väcka mig, ska kanske tilläggas. Sömnig och virrig funderade jag på om det var en mördare eller en granne, och att jag kanske borde kolla... Men sen somnade jag om igen.

När jag vaknade fick jag dåligt samvete. Tänk om det var en stackare som inte kom in för att låset krånglar när det fryser.

Men ingen ihjälfrusen granne låg utanför dörren imorse så får man anta att det löste sig på ett eller annat sätt.

Bloggen har inte varit prio ett på sistone. Jag har fått en nytt intresse som har gjort mig beroende. Det tänkte jag berätta mer om i morgon. Sen ställer ju parallella kurser i skolan plus en något oförutsägbar arbetsbörda på jobbet till den en del också när det gäller hur mycket disponibel energi som man har kvar efter alla måsten.

Nu ligger jag mest och är trött och lyssnar på när grannen ropar efter sin katt. Kissen hon avser kan vara världens absolut raraste lilla fjant. Han står och väntar utanför min dörr ibland och vill bli klappad och skuttar gärna upp i famnen. En gång stod jag och höll honom när hans matte kom ut. Det kändes lite pinsamt. "Öh, här är din katt." "Jaha, tack," svarade hon. Efter det sågs jag och kissen bara mer i hemlighet, utanför garaget. Eller ja, förutom en morgon när han följde efter mig in när jag hade varit i tvättstugan. "Titta vad som följde mig hem!" hojtade jag till min bättre hälft. (Det var ju sant också. Typ.) "För i helvete Nea, lämna tillbaka katten!" skällde han. Han är så vuxen av sig sådär.

Men nu ska min favvo-kisse flytta. Det känns lite ledset. Han är ju sorgligt nog det närmaste en egen katt jag har kommit sen jag blev allergisk.

Jag måste erkänna att jag är såld på mjukismodet som råder. Jag blir snudd på klaustrofobisk i mina stuprörsjeans nu för tiden. Jag menar, få saker slår ju trikåkläder ur bekvämlighetssynpunkt.

När man dessutom lägger vantarna på härligt 50-talsmönstrade varianter är lyckan fullständig.



Men det får ju inte bli för bekvämt. Det kombineras givetsvis med klackar.

I måndags när jag satt och studerade marxistisk litterturteori så blev jag plötsligt sjuk. Riktigt sjuk. Killsjuk till och med. Kan väl erkänna att jag hade varit en smula hängig i helgen, men att det skulle kulminera på detta vis, det kunde väl ingen tro. Jag som senast för ett par veckor sedan skröt över att jag aldrig är sjuk längre.

Hur som, jag har legat i fosterställning med feber, illamående och världens huvud- och nackvärk med täcket över huvudet och ylat lite för mig själv. Helst av allt hade jag velat att min mamma skulle komma och göra sådär som när man var liten, fixa lite rostat bröd, byta lakan, klappa på huvudet, hyra en film och pyssla om. Nu trodde inte mamma att man fick vabba en 23åring. Det är ju trist.

Under dessa dagar hann en hel del hända:

- Jag har hamnat efter med plugget.

- Jag har hamnat efter med jobbet.

- Min basilika har börjat blomma hejvilt.

- Mina sparvar har blivit förvildade men är i alla fall sams.

- Oprah har lärt mig att man genom en mosaik-teknik kan bedöma huruvida ens man är farlig eller inte.

- Jag har konstaterat att Knoll kan vara en farlig man.

- Jag har klippt en hel del tidigare osedda Beverly Hills-avsnitt och tycker att Ray Pruit kan vara en klassisk farlig man han också. Om man får tro Oprah.


Japp. Nu ska jag göra en extended hemtenta. Den kommer troligtvis att dekonstruera på vägen, i sann litteraturteoretisk anda.

Förresten kan en text ändå aldrig innehålla sanningen eftersom den aldrig kan vara entydig. Sådetså.

När lilla fisen vill ha något har jag svårt att motstå. Jag har rent av gått och blivit blödig. Därför blir det ju ganska ofta lååånga stunder med lek och bus och lite, lite gos. Inte för att hon skulle få sova i min säng, för så långt ska det väl inte behöva gå, men när hon nu absolut inte gör det så är hon ganska bökig och snor mitt täcke, trängs och snarkar. Gärna ska hon gruffa in sig nära, vilket jag förvisso har väldigt lite emot. Jag är ju som sagt blödig nu för tiden.

Annars har jag plockat svamp tillsammans med mamma idag. Vi strosade runt till hennes guldställen och fick ihop en trevlig skörd mot en synnerligen hemul insats.



Nu sitter jag och smälter ett par kantarellmackor. Jag har hört om de som har det värre.

Årgångsglöggen 2010 från Blossa ska tydligen smaka saffran.

Vilket totalt antiklimax för oss saffranmotståndare. Jag kommer säkerligen att testa i alla fall, men som princip är gammal vissen krokus ingenting för en finsmakare av min kaliber.


(Bild från Blossa)

Jag läser Tage Danielsson just nu. Han är så förträffligt rolig. Han påminner lite om min pappa och hans humor. Men säg det inte till honom. Till pappa alltså. Han blir så kaxig då.

När jag inte läser Tage så läser jag litteraturteorier. Massor med litteraturteorier. Ryssarna är värst om du frågar mig. Och så himla hetsiga. Om jag var en litteraturteori skulle jag nog vara en mjuk amerikansk läsarorienterad variant.

Med min vänliga inställning till mina medmänniskor och allt.

Det är dumt att försitta tid och fågelskrällen trivs inte ensamma. Därför ordnade jag raskt en ny tjej till Knoll, hon är en blå liten ettåring från Tidaholm. Beyoncé ska hon heta, har jag bestämt. Jag har nämligen höga förhoppningar om att hon ska bli en strong blue independent women.

Än så länge har vi vissa integrationsproblem i vår lilla goj-familj. Det är nämligen en smula komplicerat att sätta ihop sparvar på grund av deras sunkiga attityd mot varandra och mot omvärlden. Om exempelvis undulater är sävliga aussies som mer säger G'day mate och sen är glada så liknar sparvarnas attityd mer den som gestaltas i detta välkända youtube-klipp.



Knoll är för tillfället upptagen med att skrika "Vad fan gör du med min pinne, min matskål, min gunga, min leksak!"

Men jag är övertygad om att snart, snart så kommer Beyoncé att svara: "I can get another you in a minute. Matter of fact, he'll be here in a minute."

Då lär han inte vara så kaxig längre. 

Nu är studierna igång igen och det gäller att hålla i plånboken. Jag har ett asbra knep om man står och verkligen vill köpa något fast man verkligen inte har råd;

Man låter helt enkelt bli.

Men man måste ju ha lite skoj också. Loppisar är guld värda, speciellt de som har mycket kuriosaprylar. Som det här lite kantstötta arket med klädda gräddfärgade knappar med små förträffliga broderier. Datering är ju alltid vansklig, men jag tycker att det verkar vara 30-40-tal. Perfekta att ha om man snubblar över ett fint vintage-plagg som saknar knappar, när man syr något själv eller om man bara vill ha för att det är fint.

Priset var fem kronor och det har ju även en stackars student som jag råd med.

Igår satt jag och min absoluta favorithund på päronens trappa och bara njöt av den ännu värmande septembersolen. Efter en stund insåg jag att en spindel hade börjat spinna ett nät mellan min näsa och min ena arm.

Det kan man kalla lugn.




Jag slås gång på gång hur mycket trevligare jag tycker att det är med djur än med människor.

Jag ska nog bli hund-/fågeltant när jag blir stor.

Det slog mig nyss att det börjar närma sig även för mig. En ny ålder, en ny era. 24.

Jag har vant mig vid att alltid vara yngst. Trots att jag hängt på samma jobb i 4,5 år så är jag fortfarande yngre än mina kollegor, förvisso bara med ett halvår i ett fall, men ändå.

Å andra sidan så har jag alltid känt mig gammal, så det kanske passar mig bra att bli äldre. Du var 45 när du föddes, brukar min mor säga till mig.

Men en god vän, ett par år äldre än jag, förklarade en gång för mig att man ändå aldrig är äldre än sitt senaste ligg. Så skulle det knipa och åldersnoja kommer över en så finns ju det alternativet, att börja spana på lammkött.

Själv var hon för tillfället inne på 90-talet.

I fredags blev Dr Phil akut sjuk. Väl hos veterinären konstaterades det att hon hade inre blödningar och var riktigt dålig. Det är ju tyvärr ofta så med fåglar, de är mästare på att låtsas vara friska, och när sjukdomen väl upptäcks är det ofta försent.

Försent var det också, och det enda humana vara att låta lilla Phillan somna in. In i det sista hade hon sällskap av en hulkande och snorande matte. Fy vad hemskt det var. Jag höll henne efteråt, hon var fortfarande varm och ovant stilla. Det kändes som att tårarna aldrig skulle ta slut. Den stackars välvilliga veterinären klappade mig tafatt på axeln och sa att det var ett moget beslut. Jag fick en liten folder om en minneslund för husdjur som ligger utanför Rimforsa, där Phils aska ska spridas ut.

Man kan säga vad man vill om att det bara är ett djur, men det är det ändå aldrig. Det är en individ som är en del av ens liv, en liten fjant som man bryr sig om och som man lär känna. En liten fjant som satt i min hand och var varm och åt godis. En liten fjant som var både glupsk och klumpig, men rar ändå.

En liten fjant på tillfälligt besök i mitt liv.




Vi hade det i alla fall bra så länge det varade.

Ibland slås jag av hur lite jag vet. Igår upptäckte jag till exempel att jag inte visste var Gullspång låg, trots att typ alla i hela världen tydligen vet det. Utom jag då. Ändå tycker jag att jag vet ganska mycket om man jämför med hur lite så väldigt många vet. Om man nu bortser från mina uppenbara kunskapsbrister i geografi då.

En vis man, jag tror att han var professor, sa en gång till mig att kunskap bara leder till fler frågor. Med tanke på hur många frågor jag har så borde jag ju vara jättekunnig, om man nu tänker sig att vända på hans resonemang.

En oändlig källa till kunskap är ju annars Internet. Jag vet inte hur livet var innan man kunde googla saker. Å andra sidan så minns jag inte hur jag lyssnade på musik innan Spotify fanns heller. Internet öppnar ju också möjligheten till att ta del av information man inte ens visste att man behövde. Som exemplet nedan. Den har jag skrivit ut och satt upp på jobbet, för ordningens skull.

Det vore ju så himla trist om alla andra blev zombies en dag och vi inte visste hur vi skulle agera.

# Försök inte nå någonting som ligger långt inne i ugnen. Dra ut gallret istället.

# Om du har bränt dig så sätt inte på ett plåster förrän du vet omfattningen av din skada. Bränd hud tenderar nämligen att följa med klistret när plåstret väl avlägsnas.

# Smärtstillande kräm ger fläckar på ljusblå skjortor.

Idag fyller världens bästa Linda år. Jag vet inte om jag kan fortsätta vara förlovad med henne längre, hon blir ju skitgammal.

Men det firar vi i alla fall med kakor och drinkar framåt kvällningen.

Snart blir vi fyra medlemmar i den Backströmska Linköpingsfilialen. Gåsa flyttar nämligen in på prov i september, då päronens väl prövade tålamod slutligen tröt i frågan om att lämna krävande djur efter sig när man flyttar hemifrån. Inte får jag ha alla mina loppisfynd på långtidsförvaring i deras stall heller. Snålt.

Vad hände egentligen, är föräldrar också människor och vill ha egna liv? Räcker det inte med att leva för sina utflugna barn, eller?

Vad hände egentligen? Jag var ju på jobbet en bra bit innan åtta för att kunna gå skapligt och träna. Nu sitter jag här istället.

Ni kan ju glömma det där jag skrev i det tidigare inlägget.

...

Nu har varken jag eller bloggen semester längre. Jag hade tråkigt förra veckan så jag passade på att börja jobba redan då.

Det kan vara skönt att vila lite från all ledighet, tycker jag.